I Kapitalismen – en spökhistoria undersöker Arundhati Roy den Indiska demokratins mörka sidor – i ett land med 1,2 miljarder invånare, där de hundra rikaste personerna äger tillgångar motsvarande en fjärdedel av landets BNP. Det är ett svidande klarsynt porträtt av ett land hemsökt av vålnader: de hundratusentals bönder som begår självmord som den enda utvägen ur skuldbördan, de hundratals miljoner människor som lever på mindre än två dollar om dagen, de förgiftade floderna, de sinande brunnarna och de skövlade skogarna.
Det här är berättelsen om hur världens största demokrati, där över 800 miljoner människor röstade i det senaste valet, ger efter för den oreglerade globala kapitalismens krav. Roy undersöker Indiens ”uppåtflödesekonomi”, hur den förstärker ett kastsystem som gynnar eliten och samtidigt får förödande konsekvenser för befolkningen i stort och för landets dyrbara naturresurser. Hon visar hur multinationella bolag sätter press på Indiens beslutsfattare, hur de med fysiskt våld – och myndigheternas hjälp – tvingar bort fattiga människor från deras jordar för att ge plats åt motorvägar, flygplatser, dammar, gruvor och fabriker och hur de gör medelklassen foglig med hjälp av det hon kallar ”företagsfilantropins sköna konst”.
I Kapitalismen – en spökhistoria använder Roy sitt hemland Indien som exempel för att visa hur ekonomisk tillväxt ofta koncentreras i toppen och utarmar människorna i botten. Hon konstaterar: ”Den oändliga rättvisans matematik är outgrundlig.”