”Jiddisch är världens ensammaste språk. Jag talar nästan inte med någon. Bara med mig själv.
Tsures var mitt första ord, möjligen kommer det att bli mitt sista också. Ojvej. Det ska uttalas med vemodets klump i halsen och ögonen fulla av tårar medan munnen spricker upp i ett resignerat leende.Tsures, försök själva! Puta med läpparna, knip ihop ögonen och kläm fram en tår, känn efter hur ansiktsmusklerna stelnar till i förtvivlan. Du vrålar uuuuuuuuuuuuuu! Grattis! Mazl-tov! Du har klarat jiddischens primalskri. Du har ett helt liv framför dig – som kan sluta vilket ögonblick som helst. Du är uuuuuuuuuuutvald!”
Jiddisch uppstod i Europa för ungefär tusen år sedan och nådde sin höjdpunkt strax före andra världskriget då det talades av cirka 11 miljoner människor. Idag har färre än en miljon jiddisch som modersmål och det är ett av de minsta nationella minoritetsspråken i Sverige.
Trots det är vi väl många som har en relation till språket och kulturen? Vi stöter på det i Singers böcker, Woody Allens filmer och senast gjorde Georg Riedel en hyllad tolkning av Astrid Lindgrens mest folkkära visor på jiddisch. Ett språk som aldrig upphör att fascinera.
I “Jiddisch för dårar” tar Salomon Schulman oss med in till hemligheterna och nyanserna i det här gränsöverskridande, lekfullt arroganta språket som rymmer så mycket historia, så stora känslor och en oöverträffad känsla för målande uttryck: tsures, mazl-tov, meschuge och schmok!
Salomon Schulman (1947–2024), läkare i Lund, f.d. universitetsadjunkt i jiddisch och översättare av jiddischlitteratur. Han skrev regelbundet i Expressen och Sydsvenskan och gav ut ett flertal böcker om medicin, jiddisch och judisk kultur.